Jag funderar mycket över varför jag mår så dåligt. Mamma och Melanthie har kommenterat hur ledsen jag verkar och jag kan väl inte förneka att jag är ledsen och mår dåligt.
Men varför mår jag dåligt? Vad är det som fått mig att tappa gnistan?
Om vi börjar med det som är bra, för givetvis är mycket bra! Jag har en väldigt fin lägenhet, med bra läge och underbar atmosfär. Dyr och väldigt stökig, men här finns inget hat utan bara kärlek och värme. Jag har en sambo som älskar mig mer än något annat (ja, mig och Nadine älskar han mer än nåt annat!) och som gör sitt bästa för att ta hand om mig och visa hur värdefull jag är. Jag har en katt som lurade döden och numera mår bättre än på många år och som också avgudar mig.
Jag har en underbar mamma och pappa, världens finaste föräldrar som gett mig så mycket. Jag har ett företag som blir större och större även om det är besvärligt ibland. Dessutom har jag ett varierande jobb med massor med frihet och eget tänkande. Mer än många andra har men ändå är det inte tillräckligt.
Så visst har jag egentligen ett bra liv! Skulle jag jämfört mitt liv med någon i ett u-land skulle jag vara on top of the world! Men, jag bor i Sverige och måste därför jämföra mig med de som finns här. Och här lever jag med en ständig rädsla för att misslyckas.
Jag tror att mitt dåliga mående inte bara grundar sig i att min rädsla att förlora pappa ligger på ständig beredskap, utan på ren och skär skräck för att göra bort mig. Inte göra bort mig som att snubbla i bussen och visa trosorna, utan att mina kunder i Nailmail ska avslöja mig. Att Anders ska avslöja mig. Att ni mina läsare ska inse att jag är en bluff. Det behöver inte vara nåt specifikt jag är rädd för, utan bara den allmänna rädslan att vara utanför samhället. Jag kan tex aldrig slappna av och bara göra vad jag vill, jag måste alltid tänka på konsekvenser och om jag har råd eller möjlighet att göra vad jag vill.
Eftersom jag befinner mig där jag är, jämför jag mig med andra bloggare som är så mycket mer lyckade än mig. Tjejer vars liv är perfekt och vad de än gör är det roligt och snyggt. Jag skulle behöva se deras baksida, den som inte är perfekt. Har de nånsin finnar som inte går att dölja? Är de nånsin så trötta på livet att de stannar i sängen?
För hur nöjd jag än kan vara med min lägenhet, min kropp, mitt förhållande, min intellektuella sida och skärpa, så kommer jag ändå alltid vara rädd för att misslyckas.
Jag tror inte jag någonsin kommer bli lycklig med mitt liv så länge jag jämför mig med andra och förlorar.
Är jag den enda som vågar erkänna detta öppet?
Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar. Men jag har lärt mig, eller lär mig fortfarande, att inte vara rädd att misslyckas med det jag tar mig för. Det går inte alltid som jag vill och det senaste året har i princip hela mitt liv varit en nedåtgående spiral som aldrig tycks ta slut. Motgång på motgång som bara får modet att hamna längre och längre ner. Jag är dock en sån person som håller mina bekymmer för mig själv. Jag vill klara mig själv och det gör jag också oftast. Jag har ingen personlig blogg som du har och i min blogg håller jag privatlivet utanför och jag tror att det är fler med mig som gör så. Det är därför det blir en så ensidig bild personen bakom bloggen.
Du är absolut inte ensam om att ha de tankarna. Så tänker alla ibland. En del mer och andra mindre. En del är mer öppna med det och andra mer privata. Det finns inga perfekta människor med perfekta liv och jag tror du vet det längs inne också. Så länge du fortsätter att jämföra det du tycker är negativt hos dig själv med sådant som är positivt hos andra kommer det inte bli bättre. Jag kan rekommendera dig att läsa boken Attraktionslagen av Esther och Jerry Hicks, när du orkar och känner dig mottaglig för förändring. Den boken håller saka men säkert på att förändra mitt liv åt det bättre hållet.
Den här kommentaren är inte menad som en pekpinne utan se den mer som ett tips i all välmening. Det låter som att du kan behöva något som får dig att vända på tankarna – att börja utgå från det som är positivt istället för negativt. Bara det kan göra en stor skillnad.
Tack för din kommentar!
Jag borde sluta läsa glättiga bloggar alltså ;) Men ”skönt” att höra att jag inte är ensam med att må dåligt och känna mig värdelös. Tack för ditt boktips! Ska försöka läsa den eller någon annan sådan bok när jag kan ta emot det lite bättre, just nu blir jag bara irriterad av att det är så himla enkelt att må bra.
Tack igen!
Jag tror inte att det är bra att jämföra sig med andra överhuvudtaget faktiskt. som regel har man ju starka och svaga sidor, och ofta jämför man inte med en sammansatt person utan tänker åh lisa har mycket finare naglar än jag, sandra har mycket vackrare hår, linda mkt vackrare hy, ja du förstår hur jag menar. Det går liksom inte att vara bäst på allt, inte för nån. Ibland måste man helt enkelt luta sig tillbaka och säga, nej jag är inte bäst, men jag är bra, det räcker. Så känner iaf jag.
Vill bara säga att jag tycker du är underbar som är så modig, och säger precis det du känner! Och det du känner är så otroligt vanligt, men som föregående sade, det är inte alla som är lika öppna med det. Vi känner sådär allihop, mer eller mindre. Kan trösta dig med att man känner sig säkrare ju äldre man blir – åtminstone gäller det för mig. Men fortfarande lider jag, precis som så många andra, av ”jämförelsesjukan”. Men det kommer alltid finnas massor med folk som lyckas bättre!
Vi måste sluta jämföra oss med dem. Sätt upp dina egna mål och jämför dig bara med dig själv. Vad har hänt om du tittar ett år tillbaka t ex? Sätt sen upp mål vad du ska ha uppnått om ett år från nu. Det är bara det du ska jämföra dig med!
Kram på dig gumman!
Håller med Emelie och Eva – sluta jämföra dig med andra. Det finns inget mer knäckande. Man kan ju inte ens jämföra sig med andra – man har ingen aning om deras faktiska förutsättningar och verklighet. Man ser bara ytan.
Du är en fantastisk ung kvinna som med små medel gjort så mycket. Du är envis på ett bra sätt (oftast), du kan så mycket inom ditt intresseområde.
När du tittar in nästa gång skall vi ta en titt på vad som finns i min bokhylla – du måste försöka vända på / mota bort dina negativa tankar. Kramis
Att jämföra sig med andra och att känna sig som en bluff är otroligt vanligt. Vi pratade faktiskt om det här med att känna sig som en bluff och vara rädd för att bli avslöjad på jobbet häromveckan och varenda en av oss hade den känslan gemensam. Det är nog något man får lära sig att leva med.
Sjävklart jämför jag mig med andra, men jag försöker att i stället tänka på vad som är viktigt för just mig, i stället för att titta på de faktorer som gör att man ses som ”lyckad” i dag. Sen försöker jag öva mig på att känna mig nöjd med mitt liv, i stället för att leta brister. Det är svårt, men jag tror att man blir lyckligare av det än av att hela tiden stirra sig blind på vad man inte har råd med, till exempel.
Finns det någon människa som någonsin INTE jämför sig med andra?
Karin! du är inte alls ensam om sådana tankar! Jag läste en himla bra grej på bluff-temat hos Charlotta Flinkenberg, spana in detta: http://charlotta.chic.se/radd-att-bli-avslojad-som-en-karriar-bluff/
Det är nog applicerbart även på annat. Imorgon ska jag bluffa mig igenom ännu en arbetsdag =)
För att må bra måste man nog vara lite snäll mot sig själv. Man måste inse att man inte är bäst på allt, kanske inte ens bra, men man har alltid något annat man är bra på och några som tycker om en ändå – och det räcker egentligen rätt långt! Dessutom är det så lustigt att ju mindre man bryr sig desto mindre bryr sig alla andra också. Det är svårt att racka ner på någon som inte tar åt sig.
Jag tror också det är viktigt att vara medveten om sina egna tankebanor och inte släppa fram de negativa tankarna hela tiden. De fortplantar sig lätt då. Om man försöker tänka positivt och tänka snälla saker om sig själv så mår man bättre på sikt. Man får faktiskt vara nöjd med saker man har gjort och man får berömma sig själv! Karin, du har ju för tusan kläckt ett nytt affärskoncept och lanserar det på ett utmärkt sätt – det betyder ju att du är bra på det! Gotta dig lite åt det, det har du förtjänat. Man kan inte alltid vänta på beröm från andra, ibland får man berömma sig själv! :-)
Hm, jag är kanske lite underlig, men Om jag jämför mig med andra,så kommer jag fram till att jag har det ganska bra-
Åh du är definitivt inte ensam! Och jag skriver om det i min blogg när jag inte mår hundra, för jag anser att vi behöver bli mer öppna med hur livet faktiskt är. De här perfekta bilderna av hur vi ska må och vara är jag så himla less på.
Vi är människor! Vi har känslor – vi är glada, ledsna, arga, besvikna… Livet är inte antingen-eller. För de allra flesta människor – även dem som utåt verkar vara perfekta och leva det perfekta livet – så innehåller livet glädje och sorg och oftast i en salig blandning.
Du är INTE ensam!
Kram!
Nej, ensam är du definitivt inte, som du märker. De flesta har sitt att kämpa med, men det kan nog vara lite känsligt att berätta öppet om vad som försiggår bakom fasaderna; för om allt inte är tjo och tjim och klackarna i taket, då har vi ju misslyckats! Jag känner igen dina tankar, för jag har själv varit där. Med åren har det lättat, och numera skiter jag blankt i hur andra lever och tänker sällan på hur mitt liv skulle kunna vara ”om bara…” Ibland hatar jag mig själv, men det går över. Ibland tycker jag att jag är helt värdelös, men det går också över. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer dit du också, Karin, för det är så jäkla härligt att vakna på morgonen och veta att allt är gott nog, och du är verkligen värd den känslan! Kärlek till dig, vännen :)
Ingen är ju lyckad till 100%. Ingen är lycklig till 100%. Det är alltid något som fattas. Jag menar, kolla in t ex urmysiga superduktiga ”Bjooti-Katarina”! Hon drömmer ju om att få superjobbet som journalist – att ingen erbjudit henne det för länge sen är en gåta, men hon jobbar kvar på sitt kontor. Du är också superduktig! Bara att ha modet att starta eget – det vågar inte jag! Dessutom har jag inte ens fått en sån bra idé som du fick! Själv har jag haft lite 40-årskris på sistone, vad ska jag bli när jag blir stor? Alla mår dåligt till och från och man måste tillåta sig att göra det. Men du är bra – jädrigt bra t o m! Glöm inte det!
Tack alla som berättat om sina egna rädslor och tipsat om böcker etc. Det känns väldigt skönt att ha er på min sida och jag lovar att jag ska försöka ändra mitt tankesätt…
KRAM på er!
Hm… Det här är inte ett problem jag lider av. Jag kan vilja ha vad andra har, men jag ser (än så länge) möjligheterna att nå dit, så jag blir mest bara upprymd.
Min stora rädsla i livet är att verka dum. D.v.s. bristande intelligens. Detta gör att jag inte vågar göra vissa saker, av rädsla att göra fel. Det är väl det som håller mig tillbaka i livet. Det och att jag är allmänt lat också. Fast min lathet har jag accepterat.
Jo, en sak till håller mig tillbaka: jag har problem med acne på ryggen. Ansiktet är inga problem, men ryggen får ofta sådana där ”underjordiska” finnar. Alltså sådana som inte går att trycka ut, de är inte gula, bara svullna och ömma och röda.
Så, där har du lite av mina problem som jag går omkring med om dagarna.
Jag känner inte igen mig i ditt mående, men jag känner igen mig rätt mycket gällande ”avslöjande”. Att min man en dag plötsligt ska se mig, med alla mina dåliga drag, att det ska överskugga vad jag visar upp… Typ…
Min största rädsla var att bli ensam. Att vara ensam på samma sätt som jag var fram till gymnasiet. Umgicks aldrig med någon utanför skolan, bodde långt ute i obygden med min katt som enda sällskap. Eftersom jag var mitt i tonåren räknades pappa bort som sällskap ;)
Jag vill aldrig komma tillbaka till den ensamheten igen.
Nu är största skräcken döden. Trots min tro på Jehova Gud och paradiset efter armageddon och det så är jag ändå rädd för själva döendet. Och att bli dement. Att jobba med dementa ger en verkligen perspektiv… Urk.
Vet du Sarah, jag har samma rädsla! Jag är oerhört känslig för att verka dum! Men jag kopplar ihop det lite med misslyckande också…
Men det är väldigt intressant att det är så många fler som går omkring med rädslor för att inte vara den dom framstår som…
All kärlek till er tjejer!!