Tack alla som kommenterade mitt inlägg ”Det här med vänskap”. Det är skönt att inse att jag inte är ensam (no phun intended) med att vara utan vänner.
Kanske har jag bara en förvriden bild av vad vänner är, jag tror väl att det ska vara som i Sex and the City eller Vänner men jag kommer aldrig få ett sånt liv så varför drömma!
Några utsnitt av de som kommenterade:
Visst träffar jag nån kompis då och då, på nån snabbfika eller så, men jag har ingen jag kan “prata” med på riktigt. Vissa dar känns det som en stor sorg i hjärtat när man vill hitta på nåt, men inte har nån att ringa.
…
Jag önskar ibland att jag hade en eller flera kvinnliga vänner som jag kunde umgås med, men det funkar visst inte så. Jag umgås bäst med karlar, och de tycker det är skitkul att hänga med mig, vilket ju är nog så trevligt:) Min närmaste vän är en man, och han är den jag pratar smink, politik, nagellack, miljöproblem, kläder, litteratur, mensbekymmer och musik med! Jag tycker ofta att kvinnor är fjantiga, ouppfostrade och bitchiga (nu får inte alla ni vettiga flickor ta åt er!) medan män vanligtvis är okomplicerade och trivsamma att ha att göra med, så egentligen lider jag inte av brist på vänskap. Men visst vore det roligt att umgås med någon av samma kön emellanåt!
…
Önskar att jag hade vänner att umgås med på fritiden, tycker att jag har lätt att få kontakt med människor men ändå är det svårt det där med vänner. Jag tycker att det är svårt att hitta nya vänner när man är vuxen, känns som att alla redan har sina vänner och är nöjd med det.
Det här var bara några utsnitt av de fina kommentarer jag fick i inlägget. Läs gärna allihopa!
Men jag undrar fortfarande hur det känns att ha vänner! Alla som kommenterade är som jag, utan vänner och ensamma. Så jag vill att ni som HAR vänner, snälla berätta hur det är att ha vänner!
Jag har inte alltid haft massa bra vänner. När jag var yngre och fortfarande bodde hemma så umgicks jag med dom som fanns i närheten, alltså inte vänner jag valt själv utan vänner som man gick i skola ihop med och liknande. Det var väl inte så att jag avskydde dom på något vis men jag hade nog inte så mycket gemensamt med dom. Ingen utav dom har jag kontakt med idag.
Idag har jag vänner som jag själv ”valt” och jag trivs så bra med dom. Det är egentligen två tjejgäng som jag hänger med. Blir tyvärr inte så ofta men när vi väl träffas så är det jättekul och man mår så bra. Dessa vänner är sådana som bryr sig om och inte är missunnsamma. Såna finns det ju annars gott om.
Jag har en vän som verkligen är en vän. Hon är med i ett av tjejgängen men det är henne jag känner allra bäst. Hon är nästan som en syster och vi blir alltid glada för varandras skull, aldrig avundsjuka. Hon är bäst, helt enkelt. Vi ringer ofta varandra och stöttar och ingen av oss är någonsin dömande vad som än händer.
Jag kunde ibland känna mig ensam när jag var yngre…osäker. Trivdes också med att vara ensamvarg men ville ju gärna ha en riktigt bra vän. Det var alltså inte förrän efter gymnasietiden som jag började umgås med riktiga vänner.
En sak till…det är aldrig försent att skaffa nya vänner. Jag flyttade till ett mindre samhälle för ungefär ett år sedan och har träffat på några härliga tjejer som jag gärna vill umgås mer med. Även om jag redan har vänner så är det alltid kul med nytt blod i umgänget så att säga.
Var detta verkligen svar på din fråga? Du undrade hur det känns att ha vänner. Jo, det känns jättehärligt. Jag blir så glad av känslan innan vi ska träffas och bara snacka om allt mellan himmel och jord. Ibland tänker jag; ”tänk att dom vill vara vän med mig”. Det är jag verkligen tacksam för.
.-= » Pamsans senaste inlägg: Datorn är hos doktorn =-.
Oj, vad mycket text det blev… :o
.-= » Pamsans senaste inlägg: Datorn är hos doktorn =-.
Att ha vänner. Ja du, en gång hade jag en människa som jag kunde vända mig till i alla väder. Vi kunde ringa varanndra mitt i natten och bara babbla i timmar.
Vi var även med i ett lite större gäng människor, både tjejer och killar, och vi hittade på saker hela tiden, som oftast involverade en platta folköl. Det var våran grejj. :P
Min bästa vän.. vi hade så aproligt ihop, spelade ingen roll vad vi gjorde. Det var henne man ringde om något bra hände, och om något dåligt hände. En sån där människa som kunde höra på ens röst om någonting var tokigt..
Hon dog för ett år sedan, och resten av folket slutade umgås så.. det var en ljuvlig tid. <3.
.-= » susss senaste inlägg: Mina fransar =-.
Jag är lyckligt lottad och har både några närmare vänner och en stor bekantskapskrets – alltså sådana som man träffar i gemensamma sammanhang och har kul med, men kanske inte träffar på tu man hand. Ärligt talat har jag fler vänner än jag riktigt hinner med, jag har ofta lite dåligt samvete över att jag är kass på att hålla kontakten med folk jag tycker om. Men jag får väldigt mycket glädje av mina vänner.
Jag har en känsla av att sättet att umgås förändras när man blir äldre, flyttar ihop med sin partner och jobbar mer. Det där intensiva sättet att umgås på när man ringer varandra jämt och pratar om precis allt hela tiden fungerar liksom inte längre, utan man ses lite mer sällan och har kanske inte heller samma behov av att vända ut och in på sina känslor eftersom man är lite tryggare i sig själv. Och så pratar man ju av sig med sin partner.
Jag tror att det är lättare att skaffa vänner när man är yngre, helt enkelt för att folk ofta har dåligt med tid och ork när man har karriär och familj att lägga ner tid på. Men det är såklart aldrig för sent! Och ibland kanske man t o m får bättre vänner när man är äldre eftersom man känner sig själv bättre och vet vilka man fungerar bra ihop med.
Det bästa sättet jag känner till att skaffa vänner är att vara föreningsaktiv. Då får man umgås med folk som man har något gemensamt med, och det är oftast lättare att lära känna varandra när man gör något tillsammans. Så om någon känner sig ensam och vill ha fler vänner tycker jag ni ska pröva att gå med i någon sorts förening – det berikar livet väldigt mycket!
.-= » Lina Ts senaste inlägg: Nubar Violet och Petunia Sparkle =-.