Jag tänkte en del på det här med vänskap igår då jag gled omkring med min Tue. Vänskap som de som har ett litet gäng anser är det viktigaste de har och vänskap som de utan vänner anser är överflödigt. Kan man leva utan vänner?
Jag har alltid varit väldigt ensam. Som barn och som vuxen. Jag kan villigt erkänna att jag alltid trivts med det, eller så säger jag bara så. Men jag har alltid varit den där ungen som alla sett snett på, den som alla dragit sig undan och inte velat umgås med. Jag har lätt för att få vänner, tex i nya sammanhang på en kurs eller arbetsplats. Det svåra är snarare att behålla dem efter att de genomskådat mig. Eller det är väl just det de inte gjort, genomskådat mig alltså. De har sett en sida hos mig de inte gillat, för att därefter dra sig undan utan en förklaring av rädsla för att jag ska säga nåt elakt eller bli arg. Men de har inte lärt känna mig, den riktiga Karin. Anders är den första som någonsin sett den riktigt Karin och som uppenbarligen älskar alla mina sidor.
Nyligen fick jag höra av SaintBella på msn att jag ”inte var rolig att prata med längre, jag är så snäsig numera”. Bella är en av få som sagt något om mitt beteende, nånsin. Jag bad givetvis om ursäkt och har naturligtvis skärpt mig. Men jag vet också att Bella vet hur jag mådde under den perioden.
Men jag önskar ibland att jag hade ett troget gäng tjejkompisar, som jag alltid kunde umgås med på lediga stunder eller när som helst. Jag må ha mobilen full med nummer men ingen jag i första taget ringer till för att hänga med. Och ingen ringer någonsin till mig.
Hur känns det att ha vänner? Är ditt liv rikare?
Jag känner så exakt igen mig i det du skriver
Jag hoppas verkligen att du inte tog illa upp! :( Jag ville bara upplysa dig. Det är som med en som luktar illa, man vill ju inte såra personen, men till slut kanske man måste säga något om andra reagerar och det blir obehagligt. Det är av välmening.
Jag vill inte att du går runt och grubblar på det. Du ska ju vara dig själv, den Karin jag lärt känna än sp länge tycker jag om. Jag tycker du är rolig och trevlig att prata med, och alla har sina sämre perioder. Du ska bara veta hur mina är, huga.
Jag tror nog att du kan säga vad som helst hur som helst till mig, och jag skulle förstå, förlåta, hjälpa, stötta eller vad som nu kan behövas.
Det mesta är faktiskt okej. Bara det inte handlar om att såra med flit.
Saintbella: Nej jag tog inte illa upp! Det som var poängen! =) Jag hoppas verkligen att du förstår att jag inte vill såra dig med flit utan det var bara mitt mående som kom upp till ytan…
Åh vad jag känner igen mig! Jag har två,tror jag,riktigt riktiga vänner,som hängt med länge-ibland undrar jag varför för jag är en ganska trist polare- gör aldrig nåt,går aldrig ut- Utan dem skulle jag må rätt dåligt.
.-= » SoPs senaste inlägg: pålitlig som få =-.
Jag känner åxå igen mig. Jag har inga riktiga vänner som jag umgås med. Visst träffar jag nån kompis då och då, på nån snabbfika eller så, men jag har ingen jag kan ”prata” med på riktigt. Vissa dar känns det som en stor sorg i hjärtat när man vill hitta på nåt, men inte har nån att ringa. Hur gör man egentligen för att träffa ”nya” vänner? Dom flesta av mina vänner försvann, efter jag blev sjuk för några år sen. Jag antar att jag inte var lika rolig att umgås med längre, och att dom tröttnade, då jag mesta pratade om min värk och hur dåligt jag mådde, samt att jag blev lite folkskygg. Nu har jag jobbat 100% i 3 år och mår bra igen, men den vänskapen som jag förlorade, är borta. Visst trivs jag med att vara ensam jag åxå, men ibland så vore det så skönt att bara ta luren och ringa någon och sen hitta på nåt kul… / Kram från Anne
Ja jisses. Jag önskar ibland att jag hade en eller flera kvinnliga vänner som jag kunde umgås med, men det funkar visst inte så. Jag umgås bäst med karlar, och de tycker det är skitkul att hänga med mig, vilket ju är nog så trevligt:) Min närmaste vän är en man, och han är den jag pratar smink, politik, nagellack, miljöproblem, kläder, litteratur, mensbekymmer och musik med! Jag tycker ofta att kvinnor är fjantiga, ouppfostrade och bitchiga (nu får inte alla ni vettiga flickor ta åt er!) medan män vanligtvis är okomplicerade och trivsamma att ha att göra med, så egentligen lider jag inte av brist på vänskap. Men visst vore det roligt att umgås med någon av samma kön emellanåt!
Rara Saintbella (som ju verkar vara en helskön donna!) är garanterat en riktig vän, Karin, för riktiga vänner markerar och säger ifrån när något är fel:) Det tycks finnas så många roliga kvinnor där i södern, så jag önskar ibland att vårt land inte var så jäkla LÅNGT!
Jag har aldrig haft och har inga direkta vänner.
Hade två som jag verkligen trivdes med när jag bodde i Härnösand, men de talar jag knappt med.
Första gången jag hade vänner var på gymnasiet, blev helt till mig av chock när en årskullskompis bjöd hem mig över helg och hon betedde sig som att det var helt normalt. Sedan började jag komma hem till andra årskullskompisar. Det var så otroligt häftigt!
Nu pratar jag lite sporadiskt med de tjejerna, vi är så utspridda över landet, och jag känner verkligen att gymnasietiden, det var den tid i livet som var den allra allra lyckligaste för mig.
Jag älskar att umgås med folk, ser fram emot varje skoldag för att få sitta och prata med klasskompisar, men jag umgås inte med en enda kotte på fritiden. Det är i stort sett bara min man, mamma och pizzagubben jag träffar på fritiden. Spelar mycket world och warcraft och pratar väl lite sådär med gillet, men annars… nä.
Så kan det gå när man är Aspis… Jag saknar det inte jättemycket att umgås med andra, trivs bra med internet och böcker, men jag vet att jag mår väldigt bra när jag får socialisera.
Känner igen mig i texten, bra att någon ”vågar” ta upp det. Önskar att jag hade vänner att umgås med på fritiden, tycker att jag har lätt att få kontakt med människor men ändå är det svårt det där med vänner. Jag tycker att det är svårt att hitta nya vänner när man är vuxen, känns som att alla redan har sina vänner och är nöjd med det. Har inga barndomsvänner som hängt med sedan man var liten och därför har väl vänläget blivit som det är…
Jag blev så inspirerad av ditt inlägg att jag var tvungen att göra ett eget.
.-= » Lisas senaste inlägg: Vad vill du göra idag? =-.