Min skrivarkurs fortsätter! Innan ni får läsa del tre, får ni här ta del av min coach omdöme om övning 2, som ni alltså kan läsa här.

Bra gestaltat men få gärna med mer inre och yttre känslor, oro, stress nervositet, förväntan etc. Mjölka det mer. Tanken och känslan när han ser henne för första gången.

Bra flyt och du kan sakta ned en aning. Annars bra Karin!

 

Övning 3 handlar om att skriva en konversation, ett samtal där den ena skulle vara upprörd och den andra mer undergiven. Jag har valt att skriva om ett helt påhittat samtal som jag önskar hade utspelat sig – med skillnaden att jag faktisktskulle få veta vad som var fel på riktigt. Den här personen jag berättar om är fortfarande arg på mig var jag förstår. Märkligt, medan jag flera år senare fortfarande undrar vad fan som hände. Sjukt egentligen.

Som sagt, detta är ett fiktivt samtal! Det är alltså helt ett påhitt från mig och inget som hon skulle sagt eller gjort – ok? Och jag menar inget illa mot henne, det här är bara min hjärnas försök att förstå.

”Men jag förstår inte vad du menar”, jag suckade uppgivet och försökte skärpa sinnena för att kunna ta in vad hon sa. ”Vad har jag gjort dig?”

”Du är en energitjuv! Du sopar mina problem under mattan och förlöjligar dem!” Hon fräste upprört och blicken var svart och fastlåst i min. ”Du tror att allt handlar om dig och ditt företag, men jag då! Jag har också problem!”

Nu stirrade jag förvånat på henne, med tusen tankar snurrandes som en galen torktumlare i huvudet. Snabbt försökte jag komma ihåg när jag senast lyssnade på henne och hennes problem. ”Men”, försökte jag tafatt, ”vi satt ju i flera timmar igår och bara pratade om dig? Om hur du pratat med din doktor om din diagnos och vad ni kom fram till.” Jag visste att jag inte bara brydde mig om mitt företag, framförallt inte före henne. Men det var ju hon som ville engagera sig? Vad är det som pågår här?

”Om mig? Skojar du nu eller? Det enda du tjatade om var ju hur jobbiga alla leverantörer är och att du inte har råd med skrivartoner. Inte en enda gång frågade du hur jag mådde!” Hon skrek nu. Stod där rakt upp och ner och skrek åt mig, högröd i ansiktet och blicken så vilt stirrande att jag inte visste vart jag skulle titta. Förvirrad var bara förnamnet, jag var så oerhört förvånad och sårad men kunde inte få fram ett ord. Jag visste ju själv hur mycket jag engagerat mig i henne, att jag verkligen brydde mig om henne och hur hon mådde.

”Du är fanimej den elakaste människa jag någonsin träffat!” Hennes ilska var så glödande, så uppeldad och kraftfull. Jag försökte fortfarande komma på när jag varit elak mot henne.

”Vad menar du med elak? Vad är det jag gjort som är så elakt? Jag bryr mig om dig jättemycket ju! Men jag måste se till att täcka mina kostnader också, om du nu pratar om mitt företag eller nåt?” Jag var fortfarande förvirrad men började känna att jag gett upp debatten. Här var det inte fråga om att vinna, utan att förstå och gå vidare. För om jag inte fick veta vad jag gjort fel skulle jag grubbla på det i flera år.

”Du är en riktig subba. Det räcker så, energitjuv och subba. Försvinn ur mitt liv!” Det var tydligt att hon inte skulle ge mig några svar, någon förklaring eller låta mig förklara eventuella missförstånd. ”Försvinn härifrån, gå!” Hon pekade mot dörren och knuffade mig med andra handen. Allt jag kunde göra var att gå, utan svar på vad som egentligen hänt.