Vi gjorde nog ett genombrott i måndags, på terapin. Jag gick dit med en känsla av att hon bara tryckte ner mig och att mitt beteende och att mina känslor var fel. Men efter ett tag kom vi fram till en insikt som verkligen förklarar så mycket!
När jag var barn frågade jag ofta mamma ”varför är du sur?” eller ”varför är du ledsen?”. Mamma förnekade såklart alltid att hon var ledsen eller sur, men jag hade förmodligen rätt. Senare antar jag att jag förträngde denna egenskap, men den finns kvar även om jag inte aktivt använder den. Jag känner av om jag blir avvisad, oavsett om det är bland okända eller bekanta. Jag är oerhört känslig för humörförändringar och tror alltid att det är mitt fel. Jag växte upp i en skyddad värld, alla (vuxna) på dagis tyckte om mig och mamma och jag hade en trygg tillvaro tillsammans. Men i lågstadiet förändrades detta då jag började bli retad och senare mobbad. Jag kallades finnjävel i lågstadiet och utfryst och varje dag kände jag mig avvisad. I mellanstadiet blev det ännu värre, med mer fysiskt våld och ett stort utanförskap.
Rädslan att bli avvisad var så stark att jag gjorde allt för att passa in. Jag försökte inte göra något för att sticka ut, men det gick helt enkelt inte att göra våld på min personlighet. Jag sa vad jag tyckte och gjorde som jag ville ändå, trots att folk inte tyckte om mig. Kanske var jag inte socialiserad, men jag var åtminstone mig själv. Under högstadiet var majoriteten av mina klasskamrater rasister. År 1993 (tror det var då, det var ett valår iaf) gick debattens vågor höga i klassrummen, där mina klasskamrater höll på Ny Demokrati och Nationaldemokraterna medan jag satt i andra änden av rummet och gapade om Vänsterpartiet. Jag blev också regelbundet förföljd i korridorerna och även nersparkad på busshållsplatsen. Att krypa längs väggarna var det viktigaste för mig då för att kunna överleva och gå klart skolan.
Mobbingen blev bättre på gymnasiet, men utanförskapet fortsatte. Jag kallades ett ufo, men samtidigt ville jag ju inte vara som alla andra. Det började bli trendigt att vara udda där i mitten på 90-talet och dessutom hade jag ju en egen personlighet nu.
Men den här rädslan att bli avvisad och hånad, känna skam och ånger, har växt sig så stark att jag idag inte vågar göra nånting nytt som jag inte behärskar. Jag har väldigt svårt för att göra något som jag inte kan och jag har väldigt svårt för att ringa till en arbetsgivare eftersom jag är så rädd att göra bort mig. Som min terapeut säger, jag förlamar mig själv. Jag har en fobi helt enkelt för att göra bort mig!
Här en enkel schematisk bild. Kommer inte exakt ihåg vad det stod på vänster sida, men jag tror jag har tolkat hennes anteckningar rätt. Boten för detta är helt enkelt att göra en massa jag inte tycker att jag behärskar. Som att måla, teckna, skriva och ringa till arbetsgivare. EEk!
Hur resonerar ni kring detta? Har ni ”förståelse” för mina problem eller känns de konstruerade?
Så underbart fångat! Det är också något jag kan bekräfta – det här är en bubbla som är så viktig att bryta och komma ut ur.
”När modet är större än rädslan, kommer medvind att råda” som någon sa.
eller Astrid Lindgren via Mio min Mio
”Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd.”
Precis i början när vi lärde känna varandra, så lade jag upp två videos på Vox (som det hette innan den lades ner) – jag exporterade den till ett arkiv. Från 2 maj 2008 –
”Do one thing every day that scares you.” från ”Wear Sunscreen” (Baz Luhrmann)
– med den där underbart gåshudsbefrämjande refrängen.
Den andra videon – (undrar om jag fick vägledning nu av någon ”ledare” för att peka dig hitåt …?) – är Steve Jobs berömda tal till Stanfordstudenterna. Ungefär samma budskap. Och du som läser biografin just här, just nu … ja, du löser Steves problem från åttiotalet – så problemlösningsförmåga har du allt! :)
http://sliceonline.typepad.com/blog/2008/05/votd-baz-luhrmann-everybodys-free-to-wear-sunscreen.html
Nu – när ett av dina främsta problem är identifierat – så är mer än halva lösningen där, som vi sa på promenad (vårt konferensformat nummer ett :) – härmodagen.
Kämpa på, älskling!
Och ta en sak varje dag som ger dig rädsla – och gör det! Se det som ditt mentala gym. Träning, träning, träning. Tror du Stefan Holm lade ribban på två meter det första han gjorde? Nej, steg för steg, bit för bit, nå högre …
Nu – på med lurarna och lyssna på musiken, och råden, och sen Steve Jobs tal. Eller kanske efter Rapport och Melodifestivalen, förresten.
Jag Älskar Dig – då, som nu, och 4evah! :)
Puss och Kram!
Din Anders
@Anders Abrahamsson, Tack gubben för ditt stöd. Det är både skrämmande och intressant att hitta svaren på mina problem, hoppas jag kan leva med dem också…
Puss och kram!
Svar: Nej vet fler som har det problemet så det är säkert så för alla :( Jag har mailat om det och vet att någon mer gjort det förut men inte fått svar och det verkar inte bli löst…Jag kanske får maila om det igen!
Jag hade ingen aning om din bakgrund men jag kan känna igen mig i det där…Det du skrev om att måla..jag målar ALDRIG eftersom jag skäms…en 3 åring hade typ gjort ett bättre jobb än mig :P Jag till och med skäms över min handstil eftersom den är så slarvig…hahaha :D Jag trodde i början att jag inte skulle kunna bli makeupartist eftersom jag inte är estetisk öht i övrigt…men jag blev en av två som fick MVG i alla ämnen när vi var klara…:)
Så du är inte ensam i alla fall..vi är nog många :) Jag hoppas du lyckas att teckna, måla, skriva och ringa lite samtal ;)
@Wysteriia, Ok, konstigt att det bara är din sida som har det, antar att du har ett script på sidan som gör att du alltid är utanför ett frameset.
Åhhh, det där med skam är så hemskt! Härligt dock att du är en så duktig makeupartist! Jag måste verkligen hitta något där jag känner att jag utvecklas och kan något…
Har du glömt allt vackert du målade på Vedic -art kursen? Glömmer du alla vackra foton du skapar ? Varför just måla – det finns annat du kan prova på. Man kan inget förrän man provat och fortsatt träna, träna … Good luck
@HMS, Det var inte särskilt vackert tyvärr… :( Jag vet inte varför jag vill just måla, jag vill väl bara göra nåt antar jag!
Jag tror man ska ha ett nästan osannolikt självförtroende för att inte känna igen sig åtminstone lite grann. Jag har själv gjort en hel del av de saker jag varit som mest rädd för (t.ex att prata inför folk) och kan göra det nu utan problem. Men då kommer istället ängslan de gånger någon kommer och kritiserar, själv tycker man ju att man är duktig som ens vågar. Då kan jag ligga och fundera hela natten på ”jag sa och hon sa” och tonfall, uttryck och sånt. Så man är tyvärr ett väldigt tacksamt offer för de som bara känner för att trycka till nån. Men om vi bortser från sådana saker så är det ju helt euforiskt när man gör nåt sånt och det blir bra.
@Vikab, Det är delvis rädslan att bli kritiserad som skrämmer, men jag är helt enkelt bara rädd att misslyckas totalt. Konstigt det där, en del känner samma sak men bryr sig inte utan triggas av det. Jag vet inte riktigt varför jag är så störd… heh…
Jag hatar att försöka lära mig nya saker. Jag vet inte när det började. Jag tänkte ju lära mig köra bil, det var inga konstigheter med det. Men jag hade en dålig lärare och när jag på min tredje körlektion (utan någon annan körning alls bakom mig) fick allmän kortslutning om både växlar och pedaler blev han jättearg på mig. Sa att jag borde kunna mer osv. Jag blev jätteledsen. Cyklade gråtande hem och smsade pappa att han inte behövde köpa nån övningskörningsskylt för jag tänkte inte lära mig köra bil. Det känns ju inte som om det skulle vara enda anledningen till att jag har dåligt självförtroende när det kommer till att lära mig nya saker. Men sedan dess får jag småångest över att lära mig nya saker. Köra bil, flyga flygplan (jag känner en som äger ett litet flygplan och han vill att jag ska testa och bara styra det lite på marken, men jag vägrar! Han pratar också ibland om att han vill lära mig köra bil, sammasak där, jag vägrar. Det känns liksom som om jag bara stänger av mig själv så fort tanken uppenbarar sig i hjärnan. Och så får jag lite ångest också.), ta en bartenderkurs… När jag tänker logiskt på situationen känns det hela ganska löjligt. Ja, jag kan faila totalt, men vad gör det? Dessutom är jag faktiskt ingen idiot, så jag borde inte ha några större problem egentligen. Men det är nåt som håller mig tillbaka ändå.
Ibland kan jag ha flyktiga ögonblick av jävlaranamma. Andra kan ju göra så mycket, andra som inte är lika smarta som jag (ja, jag tycker att jag är smart samtidigt som jag har noll självförtroende..makes total sense…), så jag kan ju självklart göra minst lika mycket! Jag ska lära mig köra bil! Flyga flygplan! Gå den där bartenderkursen! Och en halvtimme senare: eller nej förresten, jag är så kass…
Jag blir trött bara av att tänka på allt det här. Huvaligen.
Åh nej, pedagogidiot!! Jag förstår att du har fått den spärren, jag har samma med matte. Kommer ihåg att jag redan i ettan i grundskolan kom efter med matten och därefter blev det ju pinsamt att ständigt be om hjälp…
Konstigt nog hade jag inga problem att lära mig köra bil, men jag tror det har att göra med att jag körde med pappa. Han och jag körde många många mil tillsammans och det var vår sociala stund tillsammans också. För min del är det inget speciellt jag inte vill lära mig som jag vill kunna liksom, det är lite knepigare än så tror jag…
Och du, försök köra med någon du litar på! Det är kul att köra bil!! :D