Jag samlar inte på ögonblick eller minnen. En del, som NioTillFem-Sandra, verkar kunna skramla fram ett fint minne hur lätt som helst. Jag har väldigt svårt att komma på några, speciellt inga fina minnen eller ögonblick.

Denna bild är från 1981, jag är tre år. Jag står framför mamma och pappas säng, med den bruna heltäckningsmattan. Tydligen lekte jag med bilar, eller det vet jag att jag gjorde.

Jag tycker nog inte att jag hade en dålig barndom, även om mina tidigare inlägg kanske har gett det intrycket. I min inre krets, med mamma och pappa och min bror innan skilsmässan, var livet faktiskt ganska bra. Ett ögonblick som jag ändå lyckas komma på är en morgon när jag var 5-6 år eller så och hade trängt mig ner mellan mamma och pappa i dubbelsängen. Jag minns att det där sovrummet var så stort, med sin bruna heltäckningsmatta och ganska låga men breda säng. Jag kröp ner där i sängen med min brors gamla 1a läsebok, för jag ville visa att jag faktiskt kunde läsa nu!

Det var ju inte så väldans tidigt kanske, men just läsandet har varit ett sätt för mig att överleva. Jag har sedan dess alltid haft näsan i en bok eller tidning. De låååånga veckorna (när man är liten är 1 vecka med gamla låååånga) i Finland med mormor eller i Skåne med farfar tillbringades med en stor hög veckotidningar bara för att ha nåt att göra. Jag var med i otaliga bokklubbar under hela uppväxttiden. Som Silverhingsten och, ohja, Harlequin-böcker i tonåren när jag var som ensammast och som mest i behov av drama. Givetvis fick jag också olika tidningsprenumerationer, Kalle Anka, Kamratposten, Frida och slutligen Slitz – innan den blev en porrblaska!

Och ni som följt mig hela året känner ju till mitt lilla projekt ”Böcker jag läst”. Så böcker är fortfarande en väldigt viktig del i mitt liv! Jag läser alltid, jämt!

Så det är ett fint minne trots allt! Tack mamma och pappa för att ni alltid uppmuntrat min läslust!

Okategoriserade

Comments are closed.